I många hem finns det sällskapsdjur som är en del av familjens vardag. Men ibland uppstår det juridiska frågor kring djuret. Hur gör man till exempel om det är något fel på er nya valp? Vad händer om din hund biter någon? Får du ersättning för veterinärkostnader om din katt blir påkörd? Det är minst sagt mycket för en djurägare att hålla koll på. När du behöver vägledning kan du överlåta frågorna till en jurist. Våra jurister har erfarenhet av såväl konsumenträtt som bodelningar och har processvana i domstol.
Ansvarsfördelningen vid fel varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I korthet kan man säga att det finns två centrala lagstiftningar som kan bli aktuella; konsumentköplagen och köplagen, som gäller i olika situationer.
Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150) reglerar att hundar och katter ska märkas och registreras. Lagen syftar till att det ska bli lättare att återförena en upphittad djur med sin ägare. Den som har en hund eller katt har därför en skyldighet att låta märka sin djuret och märkningen ska göras innan djuret har fyllt 4 månader. Märkningen ska vara bestående till exempel med mikrochips eller tatuering och kan göras hos en veterinär. Du som äger en hund eller katt ska också registrera ditt ägarskap i ett hundregister respektive kattregister via en e-tjänst på Jordbruksverkets hemsida. Det finns också krav på att uppdatera registret om djuret byter ägare eller dör.
Ta reda på om du köper djuret av en privatperson eller näringsidkare (till exempel en djurbutik eller uppfödare). Vid köp mellan en konsument och en näringsidkare omfattas köpet av konsumentköplagens regler. Mellan två privatpersoner eller två näringsidkare omfattas köpet av köplagens regler. Lagstiftningarna har visserligen likheter, men de skiljer sig åt mot bakgrund av att lagstiftaren har ansett att en konsument som köper av en näringsidkare kräver mer skydd.
Om köpet omfattas av köplagen finns det regler kring undersökning av varan. Köparen får inte åberopa fel som han måste antas ha känt till vid köpet. Det finns ingen undersökningsplikt innan köpet, men ibland gör köparen en undersökning ändå, eller blir uppmanad att undersöka djuret av säljaren. Om en undersökning ändå har gjorts innan köpet, eller om köparen väljer att inte göra någon undersökning trots säljarens uppmaning, görs en bedömning om köparen ska ha ansetts känt till felet genom undersökningen eller skulle ha gjort det om sådan företagits. Efter avlämnanden har däremot köparen en undersökningsplikt enligt köplagens regler. Köparen ska undersöka djuret så fort tillfälle medges och i enlighet med god affärssed.
Det finns en särskild regel gällande undersökning av djuret vid köp mellan en konsument och en näringsidkare. En konsument som köper ett djur där priset för djuret överstiger 4830 kr och före köpet har undersökt djuret eller inte gjort det trots näringsidkarens uppmaning att göra det, utan godtagbar anledning, får inte åberopa vad som hade kunnat eller borde ha upptäckts vid en sådan undersökning (4 kap 19 § KKL). Dock gäller inte det nyss nämnda om näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder.
Djurförsäkringar består framförallt av en veterinärvårdsförsäkring som ersätter kostnader om djuret skadas eller drabbas av en sjukdom. Utöver veterinärvård kan man också teckna en livförsäkring som ger ersättning om djuret dör före en viss ålder eller måste avlivas.
Ett köp som sker mellan två privatpersoner omfattas av köplagens regler, dessa regler stadgar ingen ångerrätt för dig som har köpt ett djur. Köparen har alltså ingen rätt att ångra köpet. Det köparen kan göra är att kontakta säljaren för att se om det, trots avsaknaden av lagstöd, finns en möjlighet att ångra köpet. Köp som sker mellan en konsument och en näringsidkare omfattas av konsumentköplagens regler. Denna lag ger inte heller rätt till ångerrätt, dvs köparen har inte rätt att ångra köpet och kräva tillbaka pengarna. Köparen kan dock även i denna situation kontakta säljaren och höra efter som möjlighet att ångra köpet finns. Både köplagen och konsumenttjänstlagen är dispositiva lagstiftningar, vilket innebär att lagen inte hindrar att köparen och säljaren avtalar om ångerrätt och att köparen ska ha en sådan. En konsument som köper ett djur av en näringsidkare där köpet uteslutande sker på distans kan ha rätt att ånga köpet enligt distansavtalslagen. Distansköp innebär att man köper djuret över nätet eller över telefon utan att träffa säljaren av djuret. Det krävs för att konsumenten ska ha ångerrätt att köpet uteslutande sker på distans, vilket inte är särskilt vanligt vid köp av djur då man oftast vill besöka djuret på plats hos uppfödaren.
Om tvist uppstår mellan en konsument och en näringsidkare gällande fel i djur och de inte kan komma överens om hur saken ska lösas på egen hand kan konsumenten vända sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN rekommenderar en lösning av tvisten och de ska verka för att parterna ska komma överens. Konsumenten måste anmäla till ARN inom sex månader från det att näringsidkaren nekat dennes krav helt eller delvis. Det krävs således att innan konsumenten vänder sig till ARN att näringsidkaren sagt nej till konsumentens krav. Avgörandet som ARN kommer med är inte tvingande för vare sig konsumenten eller näringsidkaren och avgörandet hindrar inte parterna att ta ärendet till domstol. Om man inte kan komma överens som köpare och säljare och inte tar hjälp av ARN eller väljer att inte följa deras rekommendation kan man välja att stämma i domstol och inleda en tvist.
Om ägaren till djuret avlider kommer djuret att ingå i arvskiftet efter den avlidne djurägaren. Djuret kommer där att tillfalla arvingarna, oftast är det barn eller make/maka. Arvingarna bestämmer sedan vad som kommer hända med djuret. Ägaren kan också välja att testamentera djuret till någon annan än de arvsberättigade och på så sätt bestämma vem djuret ska tillfalla. Ägaren till djuret måste ha i beaktande att djurskötsel kan innebära stora kostnader och därför kan det vara bra att även avsätta pengar för skötsel av djuret i samband med testamenterandet.
Ja, om djuret skadar egendom eller person kan ägaren bli ansvarig. Kravet för att ägaren ska bli skadeståndsskyldig för djur i allmänhet är att ägaren agerat uppsåtligen eller vårdslöst, vilket följer av skadeståndslagen (1972:207). Djurägare till hund och katt kan dock bli skadeståndsansvariga även om de inte agerat vårdslöst eller uppsåtligen enligt lagen (2007:1150) om tillsyn över hundar och katter. Ansvaret för hundar och katter är strikt, vilket betyder att ägaren är skyldig att utge ersättning för alla de skador som djuret åsamkar.
Om djuret skadar eller annars orsakar skada kan ägaren blir straffrättsligt ansvarig för det djuret orsakar om ägaren har agerat uppsåtligen eller med vårdslöshet. Brott som kan aktualiseras är vållande till kroppskada alternativt misshandel. Det kan aktualiseras till exempel om en hund biter en annan människa på grund av att ägaren antigen varit vårdslös i sin uppsyn eller om personen uppsåtligen uppmanat hunden att bita.
Ja, det är möjligt att den som drabbats av skadan har rätt till ersättning. Det finns olika typer av ersättningar som kan aktualiseras beroende på vilken situation som uppstått. Om skadan uppkommer på en människa, till exempel att man har blivit hundbiten, rör det sig om en personskada. För en personskada kan den drabbade få ersättning för sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt för sveda och värk eller lyte och men.
Om skadan istället uppkommer på en sak, är det en så kallad sakskada. Djur är också enligt skadeståndslagen att anse som en sak. Om ett djur skadar ett annat djur är det därför också att betrakta som en sakskada. I juridisk mening är ett djur så kallad lös egendom och skadas ett djur av ett annat djur kan ägaren till det skadegörande djuret därmed gjort sig skyldig till brottet skadegörelse (12 kap 1 § brottsbalken). Det förutsätter dock att ägaren har agerat med uppsåt, med andra ord att ägaren medvetet och avsiktligen har orsakat skadan. För en sakskada kan man få ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust (5 kap 7 § SkL).
Om man är gift innebär det att all egendom är giftorättsgods som huvudregel, om den inte har gjorts till enskild egendom genom äktenskapsförord eller testamente. Allt giftorättsgods ska ingå i bodelningen. Det medför att så länge djuret inte utgör enskild egendom, ska det ingå i bodelningen. Att djuret ingår i bodelningen innebär att det precis som annan egendom ska fördelas mellan makarna.
För att undvika den här situationen kan man skriva ett äktenskapsförord där djuret blir enskild egendom till den ena maken. Om endast en av makarna står som ägare till djuret kan den maken begära att få djuret på sin laglott och därmed behålla djuret (11 kap 7 § ÄktB).
Om två sambor separerar är det också vanligt att göra en bodelning. I bodelningen ska den så kallade samboegendomen ingå, det vill säga gemensam bostad och bohag ingå. Enligt sambolagen (2003:376) anses djur inte ugöra samboegensom. Därmed ska djuret inte ingå i bodelningen. Det är den formella ägaren som får behålla djuret.
Om båda samborna är ägare får de komma överens om hur djuret ska hanteras vid en separation. Då reglerar också samäganderättslagen förhållandet. Den stadgar bland annat att varje sambo äger lika lott om inte annat förhållande kan visas. Exempelvis om den ena sambon kan visa att denne betalat mer vid köpet av djuret (1 §). Lagen stadgar också att kostnaderna för skötsel ska delas utefter storlekarna på andelarna (15 §). Samtycke från samtliga delägare krävs också som huvudregeln för att då vita åtgärder med djuret (2 §). Om det finns fler delägare i ett djur men endast en är formell ägare, kan det vara bra idé att upprätta ett samäganderättsavtal som reglerar förhållandet.
© 2024 EZlegal
Ansvarsfördelningen vid fel varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I korthet kan man säga att det finns två centrala lagstiftningar som kan bli aktuella; konsumentköplagen och köplagen, som gäller i olika situationer. För att veta vem som ansvarar för fel behöver man bland annat titta på vid vilken tidpunkt som varan (i det här fallet djuret) har avlämnats till köparen och när risken för varan har övergått från säljaren till köparen.
Konsumentköplagen
Om köparen är en privatperson och säljaren är en näringsidkare gäller konsumentköplagen och köparen kallas just för konsument. I det fallet övergår risken på konsumenten när varan är avlämnat hos denne, enligt 2 kap 6 § KKL. Varan är avlämnad när konsumenten, själv eller genom en transportör som konsumenten anlitat eller genom någon annan som handlar på konsumentens vägnar, har fått varan i sin besittning (2 kap 3 § KKL)
När det gäller köp av levande djur ansvarar säljaren för fel som visar sig inom sex månader från det att djuret avlämnades, förutsatt att säljaren inte kan påvisa annat eller att ansvaret är oförenligt med felets eller djurets art, enligt 4 kap 18 § KKL. Om priset för djuret överstiger en tiondel av prisbasbeloppet, får parterna dock avtala om att säljarens ansvar ska vara för en kortare eller längre tid.
Köplagen
Om köpet har gjorts mellan två privatpersoner (eller om en näringsidkare har köpt djuret av en annan näringsidkare) gäller i första hand det som parterna har kommit överens om. Saknar man ett tydligt avtal eller överenskommelse ska man följa köplagens bestämmelser.
Enligt köplagen övergår risken för djuret när djuret avlämnas enligt avtalet (13 § KL). Huruvida fel föreligger eller ej ska bedömas med hänsyn till djurets skick vid riskövergången. Säljaren ansvarar för fel som funnits vid tidpunkten för riskövergången, men som visar sig först senare (21 § KL). Om en försämring av djuret uppkommer när risken övergått på köparen, ska djuret dessutom anses vara felaktigt om försämringen som uppstått är en följd av säljarens avtalsbrott (21 § 2 st KL)
