I många hem finns det sällskapsdjur som är en del av familjens vardag. Men ibland uppstår det juridiska frågor kring djuret. Hur gör man till exempel om det är något fel på er nya valp? Vad händer om din hund biter någon? Får du ersättning för veterinärkostnader om din katt blir påkörd?
Det är minst sagt mycket för en djurägare att hålla koll på. När du behöver vägledning kan du överlåta frågorna till en jurist. Våra jurister har erfarenhet av såväl konsumenträtt som bodelningar och har processvana i domstol.
Under konsultationen får du prata med en av våra jurister i 20 minuter där de ger dig en inledande vägledning, en behovsanalys, och förslag till nästa steg — helt utan bindning.
Ansvarsfördelningen vid fel varierar beroende på omständigheterna i det enskilda fallet. I korthet kan man säga att det finns två centrala lagstiftningar som kan bli aktuella; konsumentköplagen och köplagen, som gäller i olika situationer. För att veta vem som ansvarar för fel behöver man bland annat titta på vid vilken tidpunkt som varan (i det här fallet djuret) har avlämnats till köparen och när risken för varan har övergått från säljaren till köparen.
Om djuret inte överensstämmer med vad köpare och säljare kommit överens om, brukar man säga att djuret är behäftat med fel. Ett fel föreligger även ifall djuret inte motsvarar de uppgifter som säljaren lämnat. Det kan vara att säljaren undanhållit information om allvarliga fel på djuret som denne kände till, eller att djuret är i sämre skick än vad köparen kunde förväntat sig i förhållande till priset.
Ett fel anses också föreligga om djuret avviker från det som köparen med fog kunnat förutsätta. Man ska exempelvis kunna förutsätta att djuret är friskt.
Köp av näringsidkare (t.ex. uppfödare) omfattas av konsumentköplagen. Köp mellan privatpersoner eller näringsidkare omfattas istället av köplagen. Lagstiftningarna har visserligen likheter, men de skiljer sig åt mot bakgrund av att lagstiftaren har ansett att en konsument som köper av en näringsidkare kräver mer skydd.
Om köpet omfattas av köplagen finns det regler kring undersökning av varan. Köparen får inte åberopa fel som han måste antas ha känt till vid köpet. Det finns ingen undersökningsplikt innan köpet, men efter avlämnande har köparen en undersökningsplikt enligt köplagens regler. Köparen ska undersöka djuret så fort tillfälle medges och i enlighet med god affärssed.
En konsument som köper ett djur där priset för djuret överstiger 4830 kr och före köpet har undersökt djuret eller inte gjort det trots näringsidkarens uppmaning att göra det, utan godtagbar anledning, får inte åberopa vad som hade kunnat eller borde ha upptäckts vid en sådan undersökning (4 kap 19 § KKL). Dock gäller inte det nyss nämnda om näringsidkaren handlat grovt vårdslöst eller i strid med tro och heder.
Djurförsäkringar består framförallt av en veterinärvårdsförsäkring som ersätter kostnader om djuret skadas eller drabbas av en sjukdom. Utöver veterinärvård kan man också teckna en livförsäkring som ger ersättning om djuret dör före en viss ålder eller måste avlivas.
Varken köplagen eller konsumentköplagen ger ångerrätt vid djurköp. Både köplagen och konsumenttjänstlagen är däremot dispositiva lagstiftningar, vilket innebär att lagen inte hindrar att köparen och säljaren avtalar om ångerrätt och att köparen ska ha en sådan. En konsument som köper ett djur av en näringsidkare där köpet uteslutande sker på distans kan ha rätt att ånga köpet enligt distansavtalslagen.
Om tvist uppstår mellan en konsument och en näringsidkare gällande fel i djur kan konsumenten vända sig till Allmänna reklamationsnämnden (ARN). ARN rekommenderar en lösning av tvisten och de ska verka för att parterna ska komma överens. Konsumenten måste anmäla till ARN inom sex månader från det att näringsidkaren nekat dennes krav helt eller delvis. Avgörandet som ARN kommer med är inte tvingande för vare sig konsumenten eller näringsidkaren och avgörandet hindrar inte parterna att ta ärendet till domstol.
Hej,
Jag var ute och promenerade med min hund när den plötsligt blev aggressiv och bet en förbipasserande man i benet. Jag hjälpte mannen till sjukhus och gav honom mitt telefonnummer. Nu har han kontaktat mig och kräver ersättning för skadorna. Jag vet inte om jag är skyldig att betala, eftersom jag inte hade förväntat mig att min hund skulle reagera så. Vad kan jag göra?
Lagen om tillsyn över hundar och katter (2007:1150) reglerar att hundar och katter ska märkas och registreras. Lagen syftar till att det ska bli lättare att återförena en upphittad djur med sin ägare. Den som har en hund eller katt har därför en skyldighet att låta märka sin djuret och märkningen ska göras innan djuret har fyllt 4 månader. Märkningen ska vara bestående till exempel med mikrochips eller tatuering och kan göras hos en veterinär. Du som äger en hund eller katt ska också registrera ditt ägarskap i ett hundregister respektive kattregister via en e-tjänst på Jordbruksverkets hemsida. Det finns också krav på att uppdatera registret om djuret byter ägare eller dör.
Om ägaren till djuret avlider kommer djuret att ingå i arvskiftet efter den avlidne djurägaren. Djuret kommer där att tillfalla arvingarna, oftast är det barn eller make/maka. Arvingarna bestämmer sedan vad som kommer hända med djuret. Ägaren kan också välja att testamentera djuret till någon annan än de arvsberättigade och på så sätt bestämma vem djuret ska tillfalla. Ägaren till djuret måste ha i beaktande att djurskötsel kan innebära stora kostnader och därför kan det vara bra att även avsätta pengar för skötsel av djuret i samband med testamenterandet.
Ja, om djuret orsakar skada på egendom eller person kan du bli ansvarig. För djur i allmänhet krävs att du agerat uppsåtligen eller vårdslöst enligt skadeståndslagen. För hund och katt gäller dock ett strikt ansvar enligt lagen om tillsyn över hundar och katter — du kan bli ersättningsskyldig även utan vårdslöshet. Vid uppsåt eller grov vårdslöshet kan även brott som vållande till kroppsskada eller misshandel aktualiseras.
Ja, det är möjligt att den som drabbats av skadan har rätt till ersättning. Det finns olika typer av ersättningar som kan aktualiseras beroende på vilken situation som uppstått. Om skadan uppkommer på en människa, till exempel att man har blivit hundbiten, rör det sig om en personskada. För en personskada kan den drabbade få ersättning för sjukvårdskostnader, inkomstförlust samt för sveda och värk eller lyte och men.
Om skadan istället uppkommer på en sak, är det en så kallad sakskada. Djur är också enligt skadeståndslagen att anse som en sak. Om ett djur skadar ett annat djur är det därför också att betrakta som en sakskada. I juridisk mening är ett djur så kallad lös egendom och skadas ett djur av ett annat djur kan ägaren till det skadegörande djuret därmed gjort sig skyldig till brottet skadegörelse (12 kap 1 § brottsbalken). Det förutsätter dock att ägaren har agerat med uppsåt, med andra ord att ägaren medvetet och avsiktligen har orsakat skadan. För en sakskada kan man få ersättning för sakens värde eller reparationskostnad och värdeminskning, annan kostnad till följd av skadan samt inkomstförlust (5 kap 7 § SkL).
Om man är gift innebär det att all egendom är giftorättsgods som huvudregel, om den inte har gjorts till enskild egendom genom äktenskapsförord eller testamente. Allt giftorättsgods ska ingå i bodelningen. Det medför att så länge djuret inte utgör enskild egendom, ska det ingå i bodelningen. Att djuret ingår i bodelningen innebär att det precis som annan egendom ska fördelas mellan makarna.
För att undvika den här situationen kan man skriva ett äktenskapsförord där djuret blir enskild egendom till den ena maken. Om endast en av makarna står som ägare till djuret kan den maken begära att få djuret på sin laglott och därmed behålla djuret (11 kap 7 § ÄktB).
Om två sambor separerar är det också vanligt att göra en bodelning. I bodelningen ska den så kallade samboegendomen ingå, det vill säga gemensam bostad och bohag ingå. Enligt sambolagen (2003:376) anses djur inte ugöra samboegensom. Därmed ska djuret inte ingå i bodelningen. Det är den formella ägaren som får behålla djuret.
Om båda samborna är ägare får de komma överens om hur djuret ska hanteras vid en separation. Då reglerar också samäganderättslagen förhållandet. Den stadgar bland annat att varje sambo äger lika lott om inte annat förhållande kan visas. Exempelvis om den ena sambon kan visa att denne betalat mer vid köpet av djuret (1 §). Lagen stadgar också att kostnaderna för skötsel ska delas utefter storlekarna på andelarna (15 §). Samtycke från samtliga delägare krävs också som huvudregeln för att då vita åtgärder med djuret (2 §). Om det finns fler delägare i ett djur men endast en är formell ägare, kan det vara bra idé att upprätta ett samäganderättsavtal som reglerar förhållandet.
© 2024 EZlegal
